I 99% av fallen jag gett Reiki och vägledning till någon har jag fått budskap, kanslor eller visioner om att personen i fråga måste grunda och jorda sig. Att hen är alldeles för mycket i huvudet och tänker sina känslor istället för att känna dom. Jag faller helt klart också in i denna beskrvning. Det är som en felprogramering som har pågått i generationer, men vi håller äntligen på att bryta den!
Här om dagen fick jag se detta på ett nytt sätt. Som ett elektriskt klot av energi och livskraft som hade hamnat på villovägar. Istället för att bo i Solarplexus, där det hörde hemma, så hade det migrerat till hjärnan. Min känsla var att detta är ett resultat av att länge levt i tanken istället för i känslan. Vi tänker på huvudvärken vi har och hur besvärlig den är, men känner inte varför den är. Vi tänker på den där konstiga känslan i magen men känner inte vart den kommer ifrån. Jag tror att detta orsakar oblans i så väl själ som kropp och jag tror också att det kostar oss önig energi. Iställer för att agera enligt vår sanning försöker vi omdirigera och anpassa oss efter vad vi tror är rätt. Sjukt jobbigt ju?!
Det fina i kråksången är dock att det är relativt lätt att träna bort. Visst kan det ta tid med omprogramering, men det är helt klart värt det i långa loppet!
Här är mina två favoriter:
1. Fokus på fötter! Olika tekniker passar olika. Men testa att någon gång varje dag lägga fokus på dina fötter. Andas ner i dom. Titta på dom eller visualisera hur det känns att vara barfota i varm, mjuk sand. Detta hjälper dig att flytta ut ur huvudet en stund och grundar dig.
2. Ta "hem" dina känslor. Under en Reikikurs jag gick gjorde vi en meditation där vi fick visualisera hur en negativ känsla vi hade skulle se ut om den hade en fysisk form, för att sedan lokalisera vart i kroppen denna känsla satt. Den satt i hjärtat. När instruktören sedan frågade "vart kommer känslan ifrå egentligen" flyttade min blopp av känslor till hjärnan. Kontentan var att det som orsakat mig hjärtesorg var en programering i hjärnan. Det var en tanke jag haft om sig själv som fått manifistera. När detta var identifierat blev det så mycket lättare att släppa!
Jag tycker detta är väldigt effektivt när det kommer till ångest. Ångest i sig är inte en grundkänsla (och sitter kanske vid en förtsa anblick i hjärnan eller magen) - så nästa kom den knackar på, försök lokalisera ångestens riktiga plats i kroppen och vilken känsla som egentligen ligger bakom.
Med denna övning har jag haft lättare att känna min känslor, istället för att tänka dom och jag hoppas att den kan vara till nytta för dig också!
______________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Här om dagen funderade jag på definitionen av healing. Vad är det egentligen? En snabb googling säger att healing är "the process of making or becoming sound or healthy again". Jag håller med. Men är det då samma sak som att läka?
För mig blir order helaing inte direkt översatt till läkning. Däremot är healing ett verktyg för att läka. I perspektivet att jag är en healer blir det tydligare. Jag, och inte någon annan heller för den delen, kan inte läka någon annan. Det är bara du som kan läka dig och dina sår. Men med hjälp av healing, som tex. reiki, kan jag hjälpa dig att få rätt förutsättningar att läka.
Vår fysiska kropp är helt fantastisk och har en magisk förmåga att läka sig själv, om den från rätt förutsättningar. Tex en överbelastad muskel som man fortsätter att träna på. Den kommer inte läka för att den har inte rätt förutsättningar, men ger vi kroppen vila och återhämtning så kan kroppen utföra sin magi och läka muskeln.
Vissa "åkommor" eller problem är dock lite mer komplexa än så. Då kan det krävas hjälp från läkare, experter eller healers - alla här för att på sitt sätt ge dig förutsättningar att läka.
Här tycker jag att reiki är ett fantastiskt verktyg för att ge någon förutsättningar att läka sig själv och jag är så tacksam att jag går på denna väg!
______________________________________________________________________________________________________________________________________________________
För snart 9 år sedan kraschade jag på skidor och fick en hjärnblödning. Allt gick bra under omständigheterna och idag har jag väldigt få men kvar av händelsen. Det jag fightas mest med sedan dessa är någon form av identitetskris. Jag kände att jag inte var samma person som innan kraschen. I alla fall inte helt och hållet. Sedan dessa har jag strävat efter att bli så som jag var då. Vilket jag kan se nu är helt bakvänt.
Jag tycker att jag läser och hör mycket om personer som försöker hitta hem till sitt "sanna jag" nu. Det är både väldigt intressant och utmanande! Och varför är det så himla svårt!? Det här har jag fått till mig:
- När vi föds och är små vet vi vilka vi är och varför vi är här, minnet av våran själ och vårt högre syfte är fortfarande starkt. När vi växer upp kommer vi lära oss en hel del beteenden som är nödvändiga för vår överlevnad. Behövde du t.ex. låta och bråka mycket som barn för att få uppmärksamhet? Behövde du ta ansvar för alldeles för mycket när du var alldeles för ung? Behövde du hålla igen och vara tyst och stillsam för att undvika bråk?
Som människa och som barn är vi beroende av andra individer och av flocken för att överleva. Därför kommer vi anpassa vårt beteende och agerande efter det som tillåts och ger mig bra resultat i just min flock. Detta är en superviktig process. Men när vi växer upp och inte längre är beroende av en förälder/vuxen/flock för överlevnad kanske dessa beteenden inte längre är gynnsamma. Dom kanske till och med skaver lite grann?
Om du upplever att det skaver är det ett tecken på att det är ett inlärt beteende och inte ett ”sant beteende”. Det är inte i linje med den du är.
Men hur vet man vem man egentligen är? Det är inte lätt att se förbi alla justeringar vi gjort för att tillhöra flocken, för att överleva som liten och för att passa in i samhället som stor. Vägen dit är att skala av, se inåt och följa vår inre röst.
Tips för att hitta hem:
Alla är vi perfekta precis som vi är. Alla är vi kärlek och ljus. Låt ditt ljus lysa igenom samhällsnormer och inlärda beteenden!
______________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Visst känns det som att det pågår lite av ett skifte? Som om att vi gemensamt bryter mönster och intresserar oss av nya saker? Energikunniga kallar det "the year of rebirth" och/eller "the rise of the feminine". Jag har gjort en trendspaning och jag tror att det är fler med mig som känner lika.
Känns det inte lite dammigt med rubriker som "så får du perfekta bikinikroppen" eller "gå ner 10 kg till halloween"? Träningsformer och dieter anpassade för att utsidan ska se bra ut, för det likaställs med god hälsa och till och med ett lyckat liv. Det känns som att vi är trötta på det där nu. Fler och fler börjar intressera sig för vad som försegår på insidan. Hur mår jag egentligen? Vem är jag egentligen? Och vad vill jag egentligen?
Stora frågor som är svåra att svara på. Men dom packar på. Ligger och marineras i baktanken. Och så lever vi i en pandemi med allt vad det innebär.
Vi har haft mer tid för oss själva, mindre måsten och mer space (oftast).
Jag tror att det har låtit dessa frågor poppa upp till ytan, för nu har vi haft tid att känna efter. Fundera på vad det är som ger mig energi och vad som tar den ifrån mig, hur jag fungerar som person och vad som är viktigt för mig.
- Tyckte jag att det var jätteskönt att få jobba hemifrån och slippa alla störande moment på kontoret, eller kan jag nte vänta tills allt blir normalt igen för jag saknar all social interaktion?
Det jag vill komma till är att jag tror att vi har ett superbra tillfälle att lära känna oss själva nu. Gör det genom att låta själen guida dig. Känn efter på riktigt vad som är rätt för dig - det är det bara du som kan svara på.
Copyright © All Rights Reserved
